“Se dig över fjället, en led att följa, rastplatser,
snöfläckarna som inte smälter under sommaren.”

Jag är fast redan på förstameningen. Jag ser fram emot nostalgi. Och genom resten av Berglunds debut går isar, granbarr täcker över, en älv dånar, blåsten lägger snö i drivor, skoterspår ringlar sig.

För mig, som kan få hemlängtan till Norrbotten av en naturromantisk JOKK-reklam på tv, eller av solnedgången på en burk Lapin Kulta som någon slängt i en park jag promenerar genom, ÄR det underbart att få detta landskap beskrivet för mig på det här sättet. Men det har inget att göra med nostalgi. Tack och lov.

Jag försöker verkligen FÖRSTÅ Tilltar i början, pussla ihop den, för det verkar inte vara fristående dikter som samlats utan istället vara en historia som går igen. Det finns ett “vi”, en relation. Dikterna är små spår i snö, konkreta nog för att orka följa men lite för vaga för att veta exakt vad som gett upphov till dem, en vaghet som får en att sakta ner, ta in varenda skiftning.

“Vi gäller inte här, det är som en
lättnad. Att vänta tills jag inte längre behöver.”

Jag ser framför mig en hemvändare efter ett sprucket förhållande, som låter sig omslutas av geografin och det speciella ljuset som finns där uppe, som låter sig hållas om av det, vila ut i det. Vänta ut dagarna, vänta på att det ska komma en dag när begäret till personen eller till kärleken själv är borta eller åtminstone mattats av lite. En plats som inte är förknippad med den andra. Inte med något annat än sig själv.

Men att försöka hitta bokstavliga förklaringar till varje dikt känns torftigt. Jag läser den här samlingen på ett pendeltåg en tidig söndagskväll  Det är tomt sånär som på några få ensamåkande människor med handväskorna på sätet bredvid sig, de blundar och har hörlurar i öronen. Jag vill också isolera mig men har inga hörlurar med mig. Jag har den där söndagskänslan som gränsar mellan ångest och rastlöshet fram och tillbaka och jag känner doften av vår blanda sig med den brända lukten från tågets bromsar mot rälsen när tåget stannar till och öppnar dörrarna trots att ingen ska gå av eller på. På det här sättet blandas det inre rummet som jaget i dikterna beskriver med det yttre geografiska – något hårt med något vackert. Och det känns bra att läsa. Det känns bra att så snabbt kunna förflytta mig in i det rum som Tilltar är. Det känns mycket bra.

“En sida av mig som jag borde vågat, jag talar om en
lättnad, en ensamhet.”

Det gör mig nedstämd att tänka på att jag fortfarande kommer att kunna känna igen mitt eget liv i dessa rader även om flera år. Men jag är redan nu ganska säker på att jag kommer att återvända till Pernilla Berglunds Tilltar när det väl känns så och att jag då kommer att må lite bättre.

Teg publishing 2013
ISBN: 9197911569 Sidor: 70
Omslag: Hugo Sundqvist / Erik Olofsson
Danskt band: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?