Exakt 52 år sen som Sylvia Plath dog. Då var hon i exakt samma ålder som jag är nu; 30. När jag fortfarande var tonåring kom filmen Sylvia. Jag hade läst Glaskupan och älskat den såklart. Jag brukade ta självporträtt i speglar på skolan och gömma mig bakom håret som kvinnan på omslaget av den svenska utgåvan gjorde. Fastän fotografiet var i färg tyckte jag om det. Korn och svartvitt skulle det helst vara i övrigt. Iso 3200-film som går att använda i svagt ljus. Jag la upp bilderna på mig själv i min skunkdagbok och citerade utan att ange källa.
“I thought the most beautiful thing in the world must be shadow.”
“I was supposed to be having the time of my life.”
“I couldn’t see the point of getting up. I had nothing to look forward to.”
Allt stämde så bra att jag lika gärna kunnat skriva det själv. Om jag varit mer begåvad. Jag tyckte synd om mig själv. Gick till skolkuratorn som hade en Ulf Lundell-affisch på väggen. Hen sa att jag var helt normal. Det är jag inte alls det din öppna landskap-jävel tänkte jag och slutade gå dit. Jag tog bussen till Luleå för att köpa en randig tröja på Happy People och se om Far from heaven en tredje gång. Jag satt längst fram på övervåningen i bussen och försökte läsa Ariel. Jag förstod nästan ingenting.
Filmen om Sylvia Plath var värdelös tyckte jag. Kanske ska jag se om den ikväll tänker jag nu. Jag tror att jag inte tyckte den var mörk nog. Det dröjde några innan jag läste dottern Frieda Hughes dikt My mother som handlade om filmen. Jag tänkte att det var värt den usla filmen för att kunna få den dikten. På samma sätt som jag känt att det var värt att vara lika deprimerad som Sylvia Plath om det någon gång ledde till att en skulle kunna göra ett sånt fantastiskt verk som Glaskupan. Jag känner inte riktigt så längre. Tror det går att göra bra saker utan att vara sjuk. Tycker nu mest det är läskigt att jag fortfarande identifierar mig så mycket med Esther Greenwood och Sylvia själv. Nu kan jag även identifiera mig med den Sylvia som skrev Ariel. Jag gjorde en bok för några år sen där en av bilderna var omslaget till Ariel som jag ritat av. Som jag gjort mörkare. Med fler skuggor.
“I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.”
My Mother
They are killing her again.
She said she did it
One year in every ten,
But they do it annually, or weekly,
Some even do it daily,
Carrying her death around in their heads
And practising it. She saves them
The trouble of their own;
They can die through her
Without ever making
The decision. My buried mother
Is up-dug for repeat performances.
Now they want to make a film
For anyone lacking the ability
To imagine the body, head in oven,
Orphaning children. Then
It can be rewound
So they can watch her die
Right from the beginning again.
The peanut eaters, entertained
At my mother’s death, will go home,
Each carrying their memory of her,
Lifeless – a souvenir.
Maybe they’ll buy the video.
Watching someone on TV
Means all they have to do
Is press ‘pause’
If they want to boil a kettle,
While my mother holds her breath on screen
To finish dying after tea.
The filmmakers have collected
The body parts,
They want me to see.
They require dressings to cover the joins
And disguise the prosthetics
In their remake of my mother;
They want to use her poetry
As stitching and sutures
To give it credibility.
They think I should love it –
Having her back again, they think
I should give them my mother’s words
To fill the mouth of their monster,
Their Sylvia Suicide Doll,
Who will walk and talk
And die at will,
And die, and die
And forever be dying
– Frieda Hughes, 2003
13 Kommentarer
Vilken fantastisk dikt! Har inte stött på den förut. Skrev om Plath i höstas med fokus på hennes psykiska ohälsa: http://mittbokligaliv.com/2014/09/22/sylvia-plath-2/
Vilket bra inlägg du skrivit! Jag gillar väldigt mycket att du kopplat hennes liv+dikt till dina egna erfarenheter. Har du läst den här versionen av Ariel: http://www.barnesandnoble.com/w/ariel-sylvia-plath/1006285510?ean=9780060732608 ? Jag tycker det var intressant att se hur hon jobbat med dikterna.
Nej, det har jag inte, men det måste jag nog göra! :)
Det finns (minst) en tonsättning av “Lady Lazarus” som jag förgäves försökt finna ett sammanhang att sjunga, liksom jag förgäves letat i min röst efter tonerna. Jag tittade på den igen i kväll och den såg inte längre så omöjlig ut.
/Ännu en av medlemmarna i Döda poetissors sällskap
Oj, har du länk på tonsättningen? Vad intressant att en tolkning vuxit fram hos dig!!
http://open.spotify.com/track/1zl1WGwJuB7f3F72P6jG8O
Den kräver en del av lyssnaren, liksom ganska mycket modern konstmusik.
Av sångerskan kräver den höjd, djup, expressivitet och textningsförmåga i alla lägen. Och jag har själv inte hört den förrän i förrgår kväll – när jag av en slump fann noterna för något decennium sedan letade jag framgångslöst efter en inspelning och sedan Spotifys intåg har jag inte tänkt på den.
Ditt inlägg påminner mig om att jag fortfarande inte har bekantat mig med Plath. Borde verkligen göra det.
Glaskupan finns ju i ny snygg pocketutgåva! Ett alldeles utmärkt tillfälle alltså. Den är väldigt lättläst. Vore kul att höra vad du tycker om den sen.
Jag läste om “Glaskupan” i somras och blev också lite rädd över hur mycket jag identifierar med mig Esther Greenwood. Nästan mer nu än som tonåring, borde det inte vara tvärtom?
Helena: Kanske mer nu för det är ingen tillfällig tonårsångest och ju äldre man blir desto mer förståeliga ter sig hennes känslor. När man läser det som tonåring och är mitt uppe i det tror jag att man fokuserar mest på det som passar in på en själv (navelskådare …), medan man nu kan ta in hela bilden.
Ja, så är det nog! Som tonåring och extremt oerfarenhet är det ju väldigt lätt att fastna i ytan (“the Sylvia suicide doll” som Frieda skriver om i den extremt snygga parafrasen på “Lady Lazarus”) medan man som vuxen med fler upplevelser av LIVET kan och orkar ta in allt.
Jag tycker också det är fascinerande hur en drogs till hennes livsöde+texter som ung för att en (eller i alla fall jag) också behövde romantisera den där ångesten och mörkret lite. Nu läser jag henne på ett helt annat sätt, nu ska en ju klara av ett helt liv med det där mörkret i sig, svårt att romantisera det nu tänker jag. Jag tänker mycket på hur hon i Glaskupan vill så mycket i början och hur engagerad hon är men att hon faktiskt blir sjuk sen. När jag var tonåring tyckte jag nog det var mer “speciellt” att vara som henne.
Oj, vilken stark text och dikt! Kickstart på min morgon, tack!