När jag skriver om poesi känns det alltid som att jag måste be om ursäkt först inför de som kan poesi, som skriver poesi, eftersom jag kanske misstolkar/är för dum och obildad för att förstå. Det är det som gör läsningen intressant, att det är så ny mark för mig, men gör det svårt att skriva om. Jag kan tänka mig att det är det som gör att många ryggar inför den och kanske till och med fnyser åt den.
De första 24 sidorna får mig att bli just sådär tonårskille-längst-bak-i-klassrummet-avig som när man på svenskalektionerna fick ännu en jävla nobelpristagare från medeltiden i läxa med tillhörande uppkopierat kompendium med instuderingsfrågor som även ens föräldrar fått när de gick på samma skola och hade samma lärare.
Det är inte konkret nog för att jag ska förstå vad det handlar om, inte heller nog kryptiskt för att jag ska kunna uppskatta skickligheten eller estetiken.
Sen kommer sidan 25 och meningen:
Det blir vab, och vågen mellan jobben, min tur faktiskt,
min tid som rinner
Världens äldsta yrke. madonna
Sen kommer det något liknande, något jag gillar att läsa, på ca. var tionde sida. Ibland tänker jag att berättarjaget är en präst, ibland en prostituerad. Jag gillar när religion dyker upp i den och det “snöar mörker” över gud och när konkreta familjesituationer blandas upp med halvt obegriplig poesipoesi.
Det är för få guldkorn i Elisabeth Hjorths debut för att jag ska rekommendera den rakt av till alla jag möter. Lite för mycket av det allmänna trixandet med vackra ord som jag personligen inte uppskattar. Men det går fort att läsa en diktsamling (första varvet åtminstone) och jag ångrar inte att jag läste den när sån här briljans möter mig på en av de vinterbegravningar som beskrivs:
Ett ansikte kritat av pastell, mjukt mot det vitkritade stängda.
Fyraåringen lägger sin teckning på kistan.
Alla barns teckningar på alla begravningar.
(Alla marsbarn som föds till ett sådant
ljus.)
Modernista 2008
ISBN: 9789185453993 Sidor: 85
Omslag: Lars Sundh
Omslagsfoto: Helga Härenstam
Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
4 Kommentarer
Känner också att jag skäms och vill ha en manual för hur jag skall ta till mig poesi.
Ja, det är lite synd egentligen. Varför är det så tror du?
Det finns ju inget hemligt facit, i alla fall inte mer än vad det finns till roman, film, glass. :) Och det törs man ju prata om.
Nu har jag bestämt mig för att vänja mig av vid det obekväma. Eller snarare: jag impulsköpte en bunt utgallrade diktsamlingar på biblioteket härom dagen och nu måste jag legitimera det köpet…
Älska utgallring!
Jag blir arg på mamma när hon säger hon inte kan se vissa typer av filmer för hon inte “förstår” sånt. Jag menar det är upp till henne tolka och att det inte finns rätt eller fel. Sen är jag likadan med poesi själv. Kanske för att det finns så stort tolkningsområde och är man typen som gillar struktur så vill man ha ett facit och veta ifall man har rätt eller inte. Jag älskar att gå på visningar på konsthallen för den input som ges ger mig så mycket mer än om jag bara går och tittar själv, just för jag får ta del av hur andra tolkat och konstnärens tankar. facit :)
Ja och vårt bibliotek är så litet att många godbitar var kvar!! En sekwabok och 3 Modernistadiktsamlingar :)
Jag är också sådär mot andra, med film också faktiskt eftersom jag ser allt och tycker många inte tillåter sig att “våga” prova. Vilken var den senaste du försökte få din mamma att se?
Det där med konst förstår jag så mycket. Jag upplever att mina år på konstskola har gjort att jag kan se nästan vilken konstutställning som helst och få ut något. Men det har gått långsamt.
Men det kanske är det som är vår rädsla för poesi: vi har inte de verktyg vi har när det gäller annat (romaner, film osv). Men samtidigt måste man börja i någon ände och ska läsa åtminstone de tre utgallrade jag har nu och sen se om jag törs fortsätta eller om jag känner mig värdelös bara. Vore kul att läsa på din blogg om dina trevande steg också!