Jag blir så trött på bokomslagskändisen Chip Kidd som rackar ner på omslaget till Lena Dunhams bok. Det är ju en sak att tycka att något inte är estetiskt tilltalande, eller att tycka att en idé är “dålig”. Det är något annat att som designerauktoritet inte bry sig om att göra sin research innan en uttalar sig. I New Republic citeras han:

“I just don’t understand why they would go with this route. For a book like Dunham’s, you would want to send the message that it’s fresh, uncharted territory, and I just don’t get that from this.”

Fast det är kanske inte “uncharted territory” hörru Chippen. Kanske vill hon återknyta till sina författarhjältar, diskutera med dem, och skriva in sig i en tradition. Kanske vill hon leka lite med genren och lyfta den igen. Dunham skriver ju faktiskt också om Helen Gurley Brown i början av boken och om vad Having it all betytt för henne och hur hon ser på den nu jämfört med när hon läste den för första gången. På instagram har hon sett det som en komplimang att jämföras med den feministiska författaren och aktivisten Andrea Dworkin.

Den benvita bakgrunden i kombination med typsnittet Toledo Bold samt undertiteln tycker jag är smart, snygg och rolig. Dessutom funkar den på samma sätt som Dworkins omslag, den har en titel i titel (“THAT GIRL”).

Jag har tidigare skrivit om hur just Chip Kidd arbetade med referenser till antikvariat när han formgav omslaget till The secret history. Är detta något som alla tänker på? Nej. Men formgivning behöver inte alltid fungera på en medveten nivå för 100% av alla som tar del av den, den kan fungera ändå. Jag tycker det är tråkigt att Chip Kidd inte har google på sin dator. Han missar en massa ju.

Ha en fin dag hörrni. Här är två tuffa bilder på Gurley Brown och Dunham.