Att Marcel Proust hade så svår astma att han var sängliggande flera år av sitt liv ska nog På spaning-älskare vara glada för, utan de oändliga timmarna i sitt isolerade rum kanske han inte ägnat så mycket tid och möda åt minnets alla vrår och skrymslen.

Om inte Sylvia Plath fått elchocker på Mclean Hospital mot sin depression hade hon kanske skrivit en annan bok än Glaskupan.

Och om Mats Strandberg inte utsatte sig för sina promenader, strax innan midnatt, sju dagar i veckan, på jakt efter allt som är unheimlich med Finlandsfärjor kanske vi inte skulle få en skräckroman från den uppskattade Engelsforsförfattaren.

Visst kan det verka cyniskt att som läsfantast vara beroende av författares olycka, deras sjukdomar och självdestruktiva beteenden. Det är det också. Just därför vill jag i den nystartade blogginläggsserien CSI: Bokomslag – Make-A-Wish-edition ge tillbaka till författarna i form av bokomslagsidéer som de är fria att använda.

Den här veckan vill jag ge ett omslag till Mats Strandberg.

Mats: jag vet att det är ensamt där nere kring Vikingterminalen på nätterna. Skratten från SoFo ekar i vinden och låter kalla och hårda mot de förtöjda och nedsläckta stålfärjornas skrov. De slowmotiondansande festpassagerarna på de bakbelysta reklamskyltarna bär förvridna ansikten. En taxfreepåse med den sönderskurna röda logotypen kastas fram längs kajen som en tumbleweed i vilda västern. Du försöker komma på vad tumbleweed heter på svenska och bildar meningar kring ordet i huvudet men ger upp den slitna bilden snabbt. Det är en scen som är alltför konstlad för att den ska gå att använda i en roman, detta trots att den är sann nog att utspela sig framför dig.

I det mörka vattnet ligger en Dagens Nyheter och skvalpar bredvid löv och skräp. En helsidesannons för en författarkryssning är snart uppluckrad till pappersmassa igen. En bild på dig själv pryder halva sidan tillsammans med en bild på ett bokomslag till den bok du fortfarande inte skrivit klart ännu. Du förstår att det är en dröm och vaknar med ett ryck. I sovrummet finns det glass och kattungar och inga skrik från SoFo hörs längre. Allt som hörs är en silverfärgad MacBook Pros diskreta surrande. Du sätter dig och skriver, och du skriver så snabbt och bra att du kommer hinna klart lagom till bokmässan 2014. Hör du det?