Romaner

Genrelitteratur och feminism*

Tidskriftsredaktör.

Det är visserligen måndag men det kändes som om det borde varit fredag och att jag borde vara fast anställd på Spanarna i P1 när de två mest intressanta litteraturtexterna jag läste idag handlade om genrelitteraturen och feminismen.

Text 1. Women destroy Science Fiction tar upp den märkliga åsikten att författare av kvinnligt kön skulle skriva sämre science fiction. Rubriken är ju intressant i sig, jag förväntar mig ett uppräknande av de giganter som tagit över topplistorna med sin fantastik (JK Rowling, Suzanne Collins, Veronica Roth). Eller kanske hyllande av Mary Shelley som vi väl kan enas om var en av de som uppfann genren från början. Men icke, gästredaktören Christie Yant gör exakt det som patriarkatet INTE vill, hon tar inte debatten på någon annans villkor. Hon uppmanar alla att skicka in förslag till deras specialnummer 2014 som enbart kommer innehålla kvinnor som skriver SF. Underbart! T.om. FAQ:en är underbar. Till exempel:

Patriarkatet

Who can submit stories for consideration for the special issue? Women.

And what is a woman? A woman is any human being who identifies as one, to whatever degree that they do so.

Text 2. Reinfeldt och deckarna är skriven av Ulrika Stahre. Fredrik Reinfeldt har läst alla böcker Roslund & Hellström och vill nu ta krafttag mot prostitution och trafficking. Det är sammanfattningen av Reinfeldts jultal på Skansen idag och det enda exemplet jag sett under hela mitt liv på en regeringspolitiker prata om skönlitteratur i samband med politik.

Eftersom jag ju sitter här i rutig tweed (bildligt talat såklart) framför min dator och låtsas att jag är med i Spanarna så kan jag ju inte låta bli att sia kring att detta är den nya trenden i politiken, är det skönlitteraturen som avgör valet 2014 månne?

* Ja jag vet, ordet “genrelitteratur” är jävligt tråkigt men det blir trots allt lite klatschigare än “Deckarförfattare och science fiction och feminism” inte sant?

Viviane Élisabeth Fauville – Julia Deck

Ibland ges det ut böcker som är genreöverskridande på ett väldigt diskret och elegant sätt, Viviane Élisabeth Fauville är en sån bok. Den kan läsas av deckarintresserade som gillar The talented Mr. Ripley, den kan läsas av de som fick kippa efter andan över den bildade och stilige, men trasiga, George i filmen A single man och den kan sist men inte minst läsas av de som ofta skrattar när de kollar på Breaking bad.

Boken börjar med ett brott som huvudpersonen i titeln begår, därefter försöker hon undvika de konsekvenser en upptäckt skulle innebära. Det är arbetsplatsskildring  (jag älskar alltid såna) och det är Parislägenheter (såna älskar jag också) om vartannat. Det är mörk humor och det är perspektivbyten i berättandet. Du-perspektiv blandas med tredjeperson och det är till en början lite obegripligt för mig, det är inte i vägen men jag begriper heller inte dess syfte förrän efter ett tag. Boken är bara 154 sidor lång och så underhållande att jag rekommenderar dig att förbereda dig på sträckläsning.

Den här boken har många av de kvalitéer som jag också tyckte att Drömbokhandeln hade: både bra skildring av känslor och tankar en har men samtidigt med en spännande handling. Det blir aldrig Hollywood-klyschigt utan håller sig på en väldigt bra nivå. Exempelvis när mötet med en chef som är lite för entusiastisk när det gäller den vikarie som skött ditt jobb när du var på mammaledighet tar minst lika stor plats i dina tankar som det mord du nyss begått.

“Ja? säger du undrande, lika inställsamt som ifrågasättande, ungefär som när man försöker överlista en patient som man tror lider av en allvarlig personlighetsstörning.

Det är Heloïse som har skapat det här projektet, jublar Jean-Paul. För att visa att vi inte bara håller på och förfular landskapet, vi satsar också på att levandegöra vårt kulturarv. Ett exempel på vår policy när det gäller hållbar utveckling, om du förstår vad jag menar.

Uppriktigt sagt så förstår du inte alls.”

Sekwa 2013
ISBN: 9789186480769 Sidor: 154
Omslag: Magnus Pettersson
Danskt band: Bokus, Adlibris
Ebok: Bokus, Adlibris, Elib
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?

Peo Bengtsson – Kärleken passerade här en gång

“En modern kärleksroman” är nästan en undertitel till den här boken. Är det en regnbågsfamilj vi får möta? Är det en ny form av kärlek eller ett nytt romantiskt ideal? Är det, som modernismen var, ett tydligt brott med det som varit tidigare? Nej.

Det moderna är inskränkt till enbart berättarperspektivet. Det är den här gången en…. trumvirvel… MAN som blir lämnad och en… trumvirvel #2… KVINNA…  som är otrogen och lämnar.

Visst är könsrollerna något annorlunda, huvudpersonen Samuel har en kvinnlig chef, som han dessutom börjar gråta inför på jobbet. Men nämnda chef är givetvis innehavare av de typiska omvårdande egenskaperna och beskrivs som en överarbetande duktig flicka som kommer tidigare än alla andra för att jobba undan en hel del innan själva arbetsdagen börjar. Hon förstår Samuel, är ej auktoritär osv.

Själv kan Samuel unna sig att driva runt på stan lite då och då.

Även hans fru Johanna arbetar hårt och tar med jobbet hem, något han är otroligt snabb med att ta upp efter uppbrottet. Jag stör mig boken igenom på Samuel som jag tror tycker att han själv är en modern skön dude. En kvinna på hans jobb säger att han är “för jämställd” vilket han förnekar storsint men mellan raderna känns det som att sjunker ner i ett hett bad av välbehag. Han är annorlunda än andra män, han är nästan “för jämställd” (hur nu den matematiken går ihop i vissa människors huvud).

Men hur skön är denna Samuel? Så här skön är Samuel:
(viss SPOILERVARNING utfärdas på denna lista)

• När en kvinna ber honom bjuda på en drink på krogen kräver han att bli bjuden av henne.
• När hans barn är små åker han givetvis till Sydamerika i några veckor för att stötta sin vän som behöver ha honom som en snuttefilt under pågående vårdnadstvist. Detta gör han trots att hans fru säger att hon inte vet hur hon ska orka med barnen själv.
• När han ålderskrisar i litteraturhistoriens kortaste 40-årskris ever googlar han dyra klockor och facebookbootycallar alla kvinnor som inte ingår i kategorin “bottenskrap” på hans vänlista (alltså inte de som gått upp i vikt och skaffat katt).
• När Samuel ser de “snygga tjejerna” på firmafesten får han en “känsla” av att de inte tillför något av värde till arbetsplatsen.
• Vid ett tillfälle funderar han till och med på att ringa upp Johanna så att hon ska få höra hur oroligt en av döttrarna sover.

Jag pendlar mellan att tänka att detta bara är författarens tråkiga kvinnosyn och att tänka att det kanske är rätt bra att visa hur jävla omodern den moderna mannen är så fort han inte får som han vill. Då kan jämställdheten dra åt helvete typ… och allt det han satt på piedestal under förälskelsefasen är plötsligt det han stör sig på hos Johanna.

Tyvärr lutar jag nog ändå mot att det här är rätt långt ifrån att bli min nya favoritroman i skilsmässogenren. Den underbara kärnfamiljen där en skilsmässa alltid skadar barnen och där otrohetens alla intima detaljer måste avkrävas känns tyvärr lite för gjord. Det jag framför allt saknar är en beskrivning av kärleken de haft. Förälskelsen beskrivs, skilsmässan beskrivs. Men vad har de egentligen haft under alla de år däremellan som varit djupare än attraktion och som Samuel nu sörjer så mycket?

DAMM Förlag 2012
ISBN: 9789175370828 Sidor: 287
Omslag: Maria Sundberg
Inbunden: Bokus, Adlibris
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?

Det dyrbara – Linn Ullman

Jag blev lite besviken på den här boken. Jag har läst alla Linn Ullmans tidigare romaner och älskat dem. Jag läste inte ens baksidan på den här boken eftersom jag litar så mycket på Ullman som författare.

Den handlar om paret Jon och Siri. Siri driver två restauranger och Jon är en författare som inte lyckas skriva klart den tredje boken i den trilogi vars två första böcker tagits emot väl av kritiker och läsare. Siri försörjer sin författande man och tar mest ansvar hemma. Jon är otrogen på ett slentrianmässigt sätt och låtsashamrar på tangentbordet när hans fru lyssnar utanför arbetsrummet. De har två barn och den ena dottern spårar ur lite i skolan. Mitt i allt detta ska Siri anordna en fest för sin mamma som inte vill ha en stor fest. Och så får vi följa Mille, den unga barnflickan som försvinner och har en scrap book där hon hon klistrar in smygfoton.  Låter det lite rörigt? Det är lite rörigt också. Lite splittrat.

Kanske är det medvetet gjort för att skildra den röra som kärnfamiljens livspussel är med konflikter, kärleksproblem, brist på tillit och ekonomisk haveri. Ibland får vi lite tillbakablickar till ungdomsår, ibland lite barndom ibland några stickspår. Jag tycker att Jon tar alldeles för mycket plats, jag är mer nyfiken på Siris liv och tankar och yrkesutövande.

Ibland är det väldigt bra och boken känns då lite som en blandning mellan Michael Cunninghams Timmarna och Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt. Partierna i Siris mammas hus är allra bäst. Men ibland känns den lite klyschig och stökig i sitt berättande. Kriminalhistorien som finns insprängd lite här och var tycker jag är helt onödig.

Det är inte en dålig roman men inte på samma nivå som Ullman brukar vara. Jag hoppas hon skriver en till snart.

Albert Bonniers förlag 2013
ISBN: 9789100129842 Sidor: 328
Omslag: Eva Wilsson
Inbunden: Bokus, Adlibris
Pocket: Bokus, Adlibris
Ebok: Bokus, Adlibris
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket? /Elib

Inget allvarligt – Justine Lévy

“Han har alltid varit galen i bilder. Ibland tänkte jag att han bara tyckte om att uppleva livet för att senare få se det på bild. För mig är det tvärtom, bilder är det läskigaste jag vet, det finns inget som ser så falskt ut som ett vackert foto på lyckan, tänk på all olycka som utlovas, som finns dold, utan att man vet om det, i största hemlighet.”

Två saker jag inte fattade med Justiné Levys Inget allvarligt förrän efter att jag läst klart den:

1. Att författaren är så känd och att boken är/anses vara självbiografisk med många kända människor gömda bakom pseudonymer (t.ex. pappan är en superkänd filosof och författare, mamman har varit supermodell och hennes exman blev senare ihop med Carla Bruni)

2. Att karaktären Paula var en utlösande faktor till det missbruk och den depression som jaget Louise hamnar i.

Det spelade hur som helst ingen roll för min läsupplevelse att jag har dålig koll på franska kändisar, inte heller att jag tappade bort mig i kronologin. Det här är intellektuell feelgood-litteratur för oss melankoliker som inte får nog av franska romaner som utspelar sig inuti en människas trasiga känsloliv och ältande tankar lika mycket som i Paris stadskärna.

Louises pappa är känd, hon spelar normal och till och med lycklig inför honom medan hon börjar missbruka amfetamin och må psykiskt dåligt. Hennes man, som hon haft sedan tonåren, märker ingenting eller låtsas som att han inte märker någonting. Innan dess har vi fått följa Louise när hon konsumeras av skuldkänslor inför hur hon hanterar sin mammas bröstcancerdiagnos.

Lägg sedan till detaljer som att huvudpersonen är lektör, debuterande författare, besatt av sina linser och har en ordentlig dos mörk humor så får du en bok som kanske inte är fantastisk men som håller den där höga nivån som vi alla börjat vänja oss vid att få när förlaget Sekwa ger ut något nytt.

“[…] Rue Bonaparte blir perfekt, det var så jag tänkte när jag gick på visningen och bestämde mig och bestämde mig, jag tänkte inte bingo, precis min stil, min drömlägenhet, en härlig liten kokong för ett härligt nytt liv, jag hatar folk som tänker så, jag hatar folk som ägnar sina liv åt att leta efter den perfekta platsen att slå sig ner på och som helt uppslukas av arbetet med att inreda sina hem när de väl hittat det, och när de är klara är det över, de har blivit gamla, allt som återstår är döden, nej, jag tänkte bara att det var en bra lägenhet eftersom det var en bra saneringssluss.”

Sekwa 2013
ISBN: 9789186480608 Sidor: 218
Omslag: Magnus Pettersson
Danskt band: Bokus, Adlibris
Ebok: Bokus, Adlibris
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket? /Elib