Sylvia Plath 19321027 – 19630211
Exakt 52 år sen som Sylvia Plath dog. Då var hon i exakt samma ålder som jag är nu; 30. När jag fortfarande var tonåring kom filmen Sylvia. Jag hade läst Glaskupan och älskat den såklart. Jag brukade ta självporträtt i speglar på skolan och gömma mig bakom håret som kvinnan på omslaget av den svenska utgåvan gjorde. Fastän fotografiet var i färg tyckte jag om det. Korn och svartvitt skulle det helst vara i övrigt. Iso 3200-film som går att använda i svagt ljus. Jag la upp bilderna på mig själv i min skunkdagbok och citerade utan att ange källa.
“I thought the most beautiful thing in the world must be shadow.”
“I was supposed to be having the time of my life.”
“I couldn’t see the point of getting up. I had nothing to look forward to.”
Allt stämde så bra att jag lika gärna kunnat skriva det själv. Om jag varit mer begåvad. Jag tyckte synd om mig själv. Gick till skolkuratorn som hade en Ulf Lundell-affisch på väggen. Hen sa att jag var helt normal. Det är jag inte alls det din öppna landskap-jävel tänkte jag och slutade gå dit. Jag tog bussen till Luleå för att köpa en randig tröja på Happy People och se om Far from heaven en tredje gång. Jag satt längst fram på övervåningen i bussen och försökte läsa Ariel. Jag förstod nästan ingenting.
Filmen om Sylvia Plath var värdelös tyckte jag. Kanske ska jag se om den ikväll tänker jag nu. Jag tror att jag inte tyckte den var mörk nog. Det dröjde några innan jag läste dottern Frieda Hughes dikt My mother som handlade om filmen. Jag tänkte att det var värt den usla filmen för att kunna få den dikten. På samma sätt som jag känt att det var värt att vara lika deprimerad som Sylvia Plath om det någon gång ledde till att en skulle kunna göra ett sånt fantastiskt verk som Glaskupan. Jag känner inte riktigt så längre. Tror det går att göra bra saker utan att vara sjuk. Tycker nu mest det är läskigt att jag fortfarande identifierar mig så mycket med Esther Greenwood och Sylvia själv. Nu kan jag även identifiera mig med den Sylvia som skrev Ariel. Jag gjorde en bok för några år sen där en av bilderna var omslaget till Ariel som jag ritat av. Som jag gjort mörkare. Med fler skuggor.
“I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.”
My Mother
They are killing her again.
She said she did it
One year in every ten,
But they do it annually, or weekly,
Some even do it daily,
Carrying her death around in their heads
And practising it. She saves them
The trouble of their own;
They can die through her
Without ever making
The decision. My buried mother
Is up-dug for repeat performances.
Now they want to make a film
For anyone lacking the ability
To imagine the body, head in oven,
Orphaning children. Then
It can be rewound
So they can watch her die
Right from the beginning again.
The peanut eaters, entertained
At my mother’s death, will go home,
Each carrying their memory of her,
Lifeless – a souvenir.
Maybe they’ll buy the video.
Watching someone on TV
Means all they have to do
Is press ‘pause’
If they want to boil a kettle,
While my mother holds her breath on screen
To finish dying after tea.
The filmmakers have collected
The body parts,
They want me to see.
They require dressings to cover the joins
And disguise the prosthetics
In their remake of my mother;
They want to use her poetry
As stitching and sutures
To give it credibility.
They think I should love it –
Having her back again, they think
I should give them my mother’s words
To fill the mouth of their monster,
Their Sylvia Suicide Doll,
Who will walk and talk
And die at will,
And die, and die
And forever be dying
– Frieda Hughes, 2003
… Read MoreSalomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning
Nu finns min recension av Lina Östermans första diktsamling uppe på dagensbok.com/2014/04/11/flodsokare/
Vanligtvis brukar jag känna att jag är alldeles för långrandig när jag recenserar och när jag recenserar poesi tycker jag nästan alltid att jag inte gör boken rättvisa, oavsett om jag gillat eller inte. Men denna gång tyckte jag det var roligt att skriva och jag börjar mer och mer känna att recenserandet av böcker ger mig allra mest när jag skrivit om just diktsamlingar. Enda tråkiga den här gången var jag att börjar ångra att jag inte gav ett högre betyg på diktsamlingen.
Ps. Fan vad svårt det är att skriva kortfattat. Hur gör ni andra som skriver om böcker för att lyckas hålla er så koncisa?
… Read More
Tilltar – Pernilla Berglund
“Se dig över fjället, en led att följa, rastplatser,
snöfläckarna som inte smälter under sommaren.”
Jag är fast redan på förstameningen. Jag ser fram emot nostalgi. Och genom resten av Berglunds debut går isar, granbarr täcker över, en älv dånar, blåsten lägger snö i drivor, skoterspår ringlar sig.
För mig, som kan få hemlängtan till Norrbotten av en naturromantisk JOKK-reklam på tv, eller av solnedgången på en burk Lapin Kulta som någon slängt i en park jag promenerar genom, ÄR det underbart att få detta landskap beskrivet för mig på det här sättet. Men det har inget att göra med nostalgi. Tack och lov.
Jag försöker verkligen FÖRSTÅ Tilltar i början, pussla ihop den, för det verkar inte vara fristående dikter som samlats utan istället vara en historia som går igen. Det finns ett “vi”, en relation. Dikterna är små spår i snö, konkreta nog för att orka följa men lite för vaga för att veta exakt vad som gett upphov till dem, en vaghet som får en att sakta ner, ta in varenda skiftning.
“Vi gäller inte här, det är som en
lättnad. Att vänta tills jag inte längre behöver.”
Jag ser framför mig en hemvändare efter ett sprucket förhållande, som låter sig omslutas av geografin och det speciella ljuset som finns där uppe, som låter sig hållas om av det, vila ut i det. Vänta ut dagarna, vänta på att det ska komma en dag när begäret till personen eller till kärleken själv är borta eller åtminstone mattats av lite. En plats som inte är förknippad med den andra. Inte med något annat än sig själv.
Men att försöka hitta bokstavliga förklaringar till varje dikt känns torftigt. Jag läser den här samlingen på ett pendeltåg en tidig söndagskväll Det är tomt sånär som på några få ensamåkande människor med handväskorna på sätet bredvid sig, de blundar och har hörlurar i öronen. Jag vill också isolera mig men har inga hörlurar med mig. Jag har den där söndagskänslan som gränsar mellan ångest och rastlöshet fram och tillbaka och jag känner doften av vår blanda sig med den brända lukten från tågets bromsar mot rälsen när tåget stannar till och öppnar dörrarna trots att ingen ska gå av eller på. På det här sättet blandas det inre rummet som jaget i dikterna beskriver med det yttre geografiska – något hårt med något vackert. Och det känns bra att läsa. Det känns bra att så snabbt kunna förflytta mig in i det rum som Tilltar är. Det känns mycket bra.
“En sida av mig som jag borde vågat, jag talar om en
lättnad, en ensamhet.”
Det gör mig nedstämd att tänka på att jag fortfarande kommer att kunna känna igen mitt eget liv i dessa rader även om flera år. Men jag är redan nu ganska säker på att jag kommer att återvända till Pernilla Berglunds Tilltar när det väl känns så och att jag då kommer att må lite bättre.
Teg publishing 2013
ISBN: 9197911569 Sidor: 70
Omslag: Hugo Sundqvist / Erik Olofsson
Danskt band: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
… Read More
Till minne av Sylvia Plath
“I felt sorry for her. I admired and envied her talent. Our times together had not been merry, but still I liked her company.”
“I didn’t read poetry for the next 30 years.”
Idag är det 50 år sedan Sylvia Plath dog. Jag har läst Glaskupan säkert sju eller åtta gånger och känner att det borde vara dags igen snart. Några av hennes dikter var de första jag gillade som tonåring och några begrep jag inte alls. Hennes utgivna dagböcker har överlevt många flyttar och jag kommer aldrig göra mig av med dem.
Här finns en text skriven av Plaths vän Jillian Becker som var den sista vännen som träffade henne: http://www.bbc.co.uk/news/magazine-21336933
Här finns en ny intervju med Becker:
http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/witness
… Read More
Kärnfamiljen – Elisabeth Hjorth
När jag skriver om poesi känns det alltid som att jag måste be om ursäkt först inför de som kan poesi, som skriver poesi, eftersom jag kanske misstolkar/är för dum och obildad för att förstå. Det är det som gör läsningen intressant, att det är så ny mark för mig, men gör det svårt att skriva om. Jag kan tänka mig att det är det som gör att många ryggar inför den och kanske till och med fnyser åt den.
De första 24 sidorna får mig att bli just sådär tonårskille-längst-bak-i-klassrummet-avig som när man på svenskalektionerna fick ännu en jävla nobelpristagare från medeltiden i läxa med tillhörande uppkopierat kompendium med instuderingsfrågor som även ens föräldrar fått när de gick på samma skola och hade samma lärare.
Det är inte konkret nog för att jag ska förstå vad det handlar om, inte heller nog kryptiskt för att jag ska kunna uppskatta skickligheten eller estetiken.
Sen kommer sidan 25 och meningen:
Det blir vab, och vågen mellan jobben, min tur faktiskt,
min tid som rinner
Världens äldsta yrke. madonna
Sen kommer det något liknande, något jag gillar att läsa, på ca. var tionde sida. Ibland tänker jag att berättarjaget är en präst, ibland en prostituerad. Jag gillar när religion dyker upp i den och det “snöar mörker” över gud och när konkreta familjesituationer blandas upp med halvt obegriplig poesipoesi.
Det är för få guldkorn i Elisabeth Hjorths debut för att jag ska rekommendera den rakt av till alla jag möter. Lite för mycket av det allmänna trixandet med vackra ord som jag personligen inte uppskattar. Men det går fort att läsa en diktsamling (första varvet åtminstone) och jag ångrar inte att jag läste den när sån här briljans möter mig på en av de vinterbegravningar som beskrivs:
Ett ansikte kritat av pastell, mjukt mot det vitkritade stängda.
Fyraåringen lägger sin teckning på kistan.
Alla barns teckningar på alla begravningar.
(Alla marsbarn som föds till ett sådant
ljus.)
Modernista 2008
ISBN: 9789185453993 Sidor: 85
Omslag: Lars Sundh
Omslagsfoto: Helga Härenstam
Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
