marcusbiblioteket granskar

Fel bok vann. Igen!!!!!

Men vafan nu har det hänt igen, Stockholm läser-juryn har gissat på fel bok trots att det är de själva som hittat på ledtrådarna.

Upplägget är såhär: i januari så läggs det varannan dag upp en ny ledtråd och läsarna får gissa på vilken bok det är som bilderna pekar mot, maila in svaret, och så kan en vinna boken ifråga. Jag knäckte det först på sista bilden i år och hann inte skicka in rätta svaret men hoppas att jag ändå ska få mitt pris nu när jag reder ut hur det här debaclet.

Precis som förra året listar jag nedan hur tydligt det är att det blev lite tokigt i årets utnämning.

I dag slår DN ett slag för läsandet. Igår slog de ett slag mot läsandet.

När det gäller “forskningsrapporter” och “vetenskapliga studier” har massmedia generellt sett ett stort ansvar att vara tydliga och kritiska eftersom studier ofta är ganska svåra att ta till sig, även för oss som studerat många år på högskola. Nästa level på svårighetsskalan är rapporter och studier som utgår ifrån statistik. De behöver en extra kritisk blick av två anledningar: 1. Stämmer statistiken? 2. Stämmer slutsatserna av det statistiken visar?

När DN igår publicerade följande blir jag därför lite skeptisk:

DN-texten och studien har en hel del problem:

DN påstår att studien utgjordes av intervjuer (“Bonomi och fem kolleger intervjuade 655 kvinnor varav 219 hade läst åtminstone den första boken”).

När jag läser studien är det uppenbart att studien genomförts med hjälp av enkäter via internet och INTE med hjälp av intervjuer. Författarna av studien nämner specifikt vid två tillfällen (s.5 och s.7) att studien behöver kompletteras med just intervjuer om en vill kunna dra slutsatser om böckernas påverkan och roll. DN har alltså inte förstått metodiken bakom studien och att enkäter och intervjuer kan ge olika resultat. Ändå väljer de ut delar ur studien som de tycker har ett värde.

DN förklarar i ingressen att “Unga kvinnor som läst ‘Fifty Shades of Grey’ är överrepresenterade bland personer med ätstörningar.”Ett problem med formuleringen är att den ger sken av att studien har undersökt kvinnor från alla möjliga åldrar och sen kunnat se att det är just kombinationen ung+Fifty shades som är den mest skadliga kombinationen. I själva verket har enbart unga kvinnor, studenter vid Ohio state university i åldern 18-24, blivit tillfrågade om att delta i enkäten.

Studien utgår ifrån att definitionen av ätstörning är att personen någon gång ska ha fastat i 24 timmar, eller mer, för att ha tappa vikt eller att personen någon gång ätit ett bantningshjälpmedel (diet aids). Studien visar utifrån detta att av de som aldrig läst Fifty shades har 12% respektive 14,6% haft en ätstörning, av de som bara läst bok 1 har 22,7% respektive 28,1% haft en ätstörning, och när det gäller de som läst hela trilogin har 20,5% respektive 26,2% haft en ätstörning.

Vad “diet aids” är framgångar inte av studien. Är t.ex. Coca Cola Light (Diet Coke) att betrakta som “diet aids”? Det vet vi inte och inte heller kvinnorna i studien vet vad som åsyftas.

Amerikanska National Association of Anorexia Nervosa and Associated Disorders (ANAD) skriver på sin hemsida:

“91% of women surveyed on a college campus had attempted to control their weight through dieting. 22% dieted ‘often’ or ‘always.'”

På den här punkten ligger alltså de som kallas “Nonreaders” i studien långt under den nationella studien som ANAD refererar till med sina 12% respektive 14,6%. Beroende på hur “ätstörning” betecknas kan vi alltså få olika svar. Eller så är det helt enkelt så att urvalsgruppen inte är representativ för hela landet.

Vi hittar också det något märkliga resultatet att de som läst alla tre böckerna drabbas mer sällan av ätstörningar än de som bara läser första boken. I tabellen här under har jag markerat det märkliga resultatet. Betyder det nödvändigtvis att du kan få ätstörningar av den första boken och “bota” ätstörningarna med de två andra? Detta nämner varken DN eller studien något om trots att det måste ses som väldigt inkonsekvent om en försöker koppla läsandet till olika delar i dessa kvinnors liv.

Här börjar vi komma in på kausalitet som kan sammanfattas med orden orsak och verkan. Är det boken som är den avgörande orsaken i denna undersökning eller finns det andra saker som spelar in?

Enkäten skickades ut till 1950 stycken kvinnor på ett och samma universitet under maj och sommaren 2013. Av dessa svarade 715 st, dvs. ca. 33,5%. Värt att nämna är att populationen – det vill säga det totala antal amerikaner som ingår i den grupp som undersökts – är så många som ca. 11 miljoner. 655 personer på ett specifikt lärosäte anses alltså vara ett nog stort urval för att säga något om dessa ca. 11 miljoner kvinnor. Hur många kvinnor som på ett nationellt plan läst boken ur denna grupp vet vi inte och kan därför inte jämföra om det helt enkelt är så att unga kvinnor på universitet är mer benägna att t.ex. läsa populär litteratur än andra grupper eller t.ex. att få riktad reklam om olika dieter. Inga alternativa förklaringar får något som helst utrymme i DN, och i studien får de väldigt litet utrymme.

När vi tittar på vilka årskurser som svarat på enkäten ser vi två saker: ju högre årskurs desto mer benägen att svara på enkäten. Det är en ganska kraftig skillnad dessutom. Av förstaårsstudenterna är det enbart 2 som läst boken som svarat och 10 som inte läst den som svarat. När det gäller sistaårsstudenter är det 145 respektive 98 som svarat. Eftersom frågan om ätstörning ställts utifrån om kvinnan någonsin (ever) har haft ett visst beteende så borde en högre ålder också öka sannolikheten för att något någonsin har hänt, oavsett vad det är. Det skulle också kunna tänkas att boken är mer populär inom en viss åldersgrupp, social klass osv. Inget nämns om detta.

Inom statistik finns det något som kallas “Ja-sägar-urval” vilket kan kritiseras. Att välja att presentera statistik över de som vill dela med sig av sina erfarenheter är helt enkelt inte samma sak som att säga något om den totala tillfrågade gruppen. Det skulle exempelvis kunna vara så att de som faktiskt svarat i stor utsträckning (dvs. kvinnor i de högre årskurserna) i kombination med att ha läst böckerna är mer benägna att dela med sig än de som är yngre och inte har läst böckerna. Lite som som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski menar idag i DN under rubriken “Idag slår DN ett slag för läsandet” när han citerar Olof Lagercrantz: ”Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver läsning”. Läsningen som igenkänning. Läsningen som tröst.

Ett annat problem med DN:s text är att den enbart lyfter fram ätstörningar och “supande” (vad fan DN, kunde ni inte hitta ett lite mindre moraliserande/skuldbeläggande ord?!). Och apropå moraliserande och skuldbeläggande: det som ges mycket större plats i studien är faktiskt inte ätstörningar och alkohol utan andra så kallade “health risks”. Förutom att dricka mycket alkohol på kort tid så utgår studien även från att följande är så kallat riskbeteende (risky sexual practices):

1. Att ha haft sex med fem eller fler partners.
2. Analsex.

Därefter görs den oerhört kvinnofientliga och skambeläggande kopplingen att dessa riskbeteende ökar sannolikheten för att ha blivit utsatt för fysisk och psykisk misshandel på flera olika sätt samt sexuellt våld. Varför rapporterar inte DN om att det finns en koppling mellan att läsa Fifty shades, att ha många sexpartners och risken för att bli våldtagen? Helt enkelt eftersom det är oerhört kränkande att skuldbelägga brottsoffer på det sättet och jag tror de vet att det inte varit lika lätt att “komma undan” med som det faktiskt är att klanka ner på en bok som de tycker är dåligt skriven. Inte nog med att domstolar fortfarande frågar våldtäktsoffer om deras sexuella historia, klädsel, alkoholintag osv. är det nu också så att kvinnor inte går säkra om de läst en viss bok? (Värt att notera i tabellen ovan är att det dock minskar risken att bli förolämpad om du läst alla tre böckerna samt att sexuella hot minskar om du läst bok nummer ett men inte de övriga två)

I studien är de samtidigt väldigt tydliga med att de bara “ställer frågor” kring kopplingen (mina fetningar):

“So what, one might argue further: Isn’t Fifty Shades fictional? What harm can be done to women by consuming fiction? Are women prone to behaviors that cause harm in their lives more likely to consume fiction depicting problematic messages in fiction like Fifty Shades? Despite the lack of empirical studies on this topic, scholars suggest that individuals regularly alter their real-world be- liefs and attitudes in response to fictional communication”

“Despite our inability to specify causality, our study is nevertheless among the first to assess associations between engagement in popular fiction and a range of potentially harmful health indicators. Further, our analysis raises questions about consuming media that reinforces violence against women—especially for those women who may have already experienced abuse in intimate relationships or who are engaging in risky behaviors, such as binge drinking, known to be associated with violence exposure”

Det finns alltså i deras egna ord inget som bevisar sambandet mellan orsak och verkan. Inte heller något empiri kring att det skulle vara farligt att läsa skönlitteratur för kvinnor. Det skulle kunna vara så att de som blivit utsatta för våld i relationer slutar läsa boken (en grupp på 60 kvinnor som plockats bort ur studien) eftersom de blir för påminda/illa berörda av det. Det kan också vara så att bokens innehåll är så känt att de som blivit utsatta för övergrepp kan undvika att läsa boken.

“Our study is cross-sectional, including the administration of a one-time-only online survey and lack of time-specific data about when Fifty Shades’ readership occurred relative to the health risks we measured. We are therefore unable to report causality in the relationship between Fifty Shades’ readership and the health behaviors examined in the study (violence victimization, binge drinking, sexual practices, and disordered eating). Namely, we cannot state whether reading Fifty Shades caused women to experience some of the health indicators we assessed (e.g., disordered eating), or whether women predisposed to these health indicators were more drawn t oread Fifty Shades than other women”.

Det vill säga: studien visar inget samband, inget annat än vad en väldigt snävt utvald grupp svarat på extremt generellt ställda frågor vid ett enda tillfälle. Studien visar inte heller om dessa “riskbeteenden” skett efter läsning eller före läsning vilket helt raserar att den påverkat något över huvud taget.

Vad förövarna läst eller inte läst får vi inte veta i klassisk patriarkal tradition. Vad förövare tänker om kvinnor som läser skönlitteratur får vi inte veta. Det är värt att diskutera vad vi ska ha såna här ensidiga studier till tycker jag, oavsett om datan är tillförlitlig eller ej. Studien nämner kort att det kan vara bra med program som “Coaching boys into men” som fokuserar på att problemet ligger hos förövaren. Att kritisera romanerna av EL James tycker jag är jättebra i en litterär och feministisk kontext men att publicera statistiska studier som utan empiri antyder att vissa typer av beteende är riskbeteende för att bli drabbad av kriminalitet tycker jag är förskräckligt. Speciellt studier där forskarna själva menar att deras resultat inte är vetenskapligt utan enbart en sorts början vidare forskning.

Huvudförfattarens uppmaning till kvinnor att “be aware” om deras riskfyllda beteende skulle jag snarare vilja rikta till de som återberättar den här studien i media. Om vi fortsätter att prata om riskbeteenden bland offer för olika former av våld så är det nog mer sannolikt att det kommer leva kvar en uppfattning om att vissa kvinnor helt enkelt får skylla sig själva. Det går t.ex. att läsa att såna tankar finns hos våldtäktsmän. Jag kan rekommendera Katarina Wennstams “En riktig våldtäktsman” som faktiskt är en bok som med hjälp av intervjuer undersöker vad våldtäktsmän har för syn på sina offer.

PS. Studien hävdar dessutom att böckerna inte klarar Bechdeltestet, detta stämmer inte, vilket bara är ännu ett tecken på att studiens författare möjligtvis kan ha en förutfattad mening om böckerna, sånt spelar också in i enkätbaserade studier men det känns som att det finns en gräns för hur mycket tid jag ska spendera på den här studien som bara gör mig mer och mer deprimerad för varje minut.

Pocketmysteriet i Adore = LÖST!!!

Ni har varit tappra mina kära bloggläsare! Jag har äntligen löst Pocketmysteriet som jag beskrev i det här inlägget och sedan fortsatte nysta i här.

Lösningen hittade jag via en paparazzi-sida där Robin Wright på några av bilderna läser och håller i boken mellan tagningar. Efter en snabb jämförelse med både framsidan och baksidan så går det att konstatera att det är Red Leaves av Paullina Simons. Boken har taglinen “Some friends are not what they seem” vilket ju faktiskt passar in lite på filmens handling, i övrigt vet jag inte om det är skådisens val av bok eller om det faktiskt ska föreställa något som karaktären skulle kunna läsa.

Hur som helst: du hade rätt Feuerzeug: det var en tidigare bok av samma författare på baksidan!

Och du hade också rätt Johanna K: det var en bok som kom från ett annat land än Australien (där filmen spelades in), boken är amerikansk vilket förklarar de dubbla streckkoderna.

Tack till er och tack alla andra som var med och luskade i detta. Nu kan vi äntligen få sinnesfrid! Till nästa mysterium dyker upp….

Så här syns boken i filmen.

Så här syns boken på parazzibilden

Stora författare

Idag skriver Åsa Beckman om den döende arten “Kulturmannen” i DN. En av de mest signifikativa dragen för en kulturman är att den gillar andra kulturmän. De där stora namnen. Hemingway, Picasso osv. De som är så stooora att vi inte ens behöver nämna deras förnamn.

Samtidigt går det att läsa Salman Rushdies hyllning av Gabriel García Márquez i SvD under rubriken ”Márquez var den störste av oss alla”. Eller “går att läsa” kanske är lite att ta i, filmen Awakenings ringde och ville ha tillbaka sömnmedlet som försatte Robert De Niro i koma. Zzznark.

Dessutom har han ju fel i sak Rushdie, både Ernest Hemingway och Stephen King är ju större! Detta visar min vetenskapliga genomgång ovan. Den visar också att till skillnad från vad Rushdie tror så är det Michael Crichton som är den största av alla manliga författare: 206 cm över havet var han  – författaren av magiskt realistiska romanen Jurassic Park.

På spaning efter den som dissat Proust

Idag lämnade jag in min masteruppsats för att få den korrekturläst. Ska bli skönt att slippa den. Det var dock nära att jag fick lämna in den med en gnagande känsla av att ha missat något.

För nån månad sen var jag på ett seminarium där vi skulle gå igenom våra texter så långt som vi kommit. Det skulle pågå i två dagar tillsammans med två handledare. Första dagen fick jag handledning på min text. En av handledarna nämnde att kreddig författare NN hade skrivit om Marcel Prousts avskyvärda utgåva på förlaget Gallimard. Detta nämnde min handledare apropå att jag skriver en del om bokomslag i min uppsats. Jag tänkte att detta citat måste jag leta upp, det kanske kan vara fint att ha med på försättsbladet, att visa att även kreddiga finförfattare bryr sig om bokomslag.

Men väl hemma på kvällen så hittade jag inte vem det var, jag hade bara skrivit ner citatet, Proust och namnet på förlaget Gallimard. Inte vem denna NN var. Dammit! På morgonen nästa dag tänker jag att jag ska börja med att fråga vem det var som sagt eller skrivit det där om Proustutgåvan på Gallimard som var så vedervärdig. Men lektionen börjar direkt. Med att handledaren ifråga säger upp sig. Han förklarar att han hatar skolan och de arbetsvillkor som råder där. Därefter lämnar han lokalen. Inte direkt ett läge då det är superbekvämt att fråga om det där citatet om Proust… så jag vände mig till min vän 118118. Och när det inte löste sig så frågade jag instagram.

@karincellton engagerade sig direkt vilket var jättekul såklart!

karincellton André Gide?

marcusstenberg  Hmm.. det hade det ju kunnat vara men dissade inte bara han innehållet?

karincellton Han dissade allt som hade med Proust att göra. Ordet ful, har du läst det på franska eller svenska?

marcusstenberg  Jag har hört det återberättas av en lärare som citerade det ungefär som att “Gallimards utgåva var förskräcklig”

karincellton Mauvais betyder både ful och dålig. Kanske ett missförstånd?

karincellton Men jag kan tänka mig att han hade åsikter om utseendet på boken också. Han hade ju åsikter om Proust som person, om språket och innehållet i romanen så varför inte?

marcusstenberg Aha så det kan vara en översättningsgroda alltså. Det är ju faktiskt en trolig teori jag inte alls tänkte på. Men varför skulle han ha påpekat att just Gallimards utgåva var mauvais, det är ju samma text i alla utgåvor n’est-ce pas?

karincellton Kanske för att han var lektör åt G och avrådde honom att publicera? Surt, sade Gide?

På twitter ryckte Marias bokliv ut och tyckte jag skulle gå till biblioteket. Eller åtminstone fråga Bibblan svarar. Det visar sig att Bibblan svarar också misstänker Gide!

Jag vågade aldrig prata med läraren som sagt upp sig. Men jag lyckades hitta ordet “abominable” i en essä av Samuel Beckett i en bok på google books som hette Proust. Men citatet var kapat så jag visste inte om det var bokens översättning som var abominable eller om det var själva formgivningen eller kanske Prousts kommatering som åsyftades. Det kan ju vara bra att vara säker på detta om jag nu ska citera detta först av allt i mitt examensarbete. Så hamnade jag till slut på den fysiska bibblan och som vanligt så har Alingsås bibliotek fanimej allt!

Proust blev refuserad av Nouvelle Revue Francaise som var ägt av Gallimard. Och visst var det André Gide som var lektör. Proust blev även refuserad av nästa förlag han frågade. Därefter fick han bekosta utgivningen själv. Snopet. Förnedrande. Men det dröjer inte så länge förrän Gide kryper till korset och ångrar sig. Han skriver ett brev där han förklarar hur detta är det största misstaget i förlagets historia. Personligen tänker jag att det brevet är lite som Love letter av Nick Cave.

Typ 20 år senare sitter Samuel Beckett och känner sig ensam i Paris och passar på att läsa igenom På spaning efter den tid som flytt. Två gånger dessutom. Därefter skriver han essän med titeln Proust som inte innehåller ett knyst om vad det är som är abominable med utgåvan, bara att den är det. Lite av ett antiklimax även om det var kul att folk engagerade sig i jakten. Och den som väntar på något godot väntar aldrig för länge.

Sjukt abominable utgåva.