Exakt 52 år sen som Sylvia Plath dog. Då var hon i exakt samma ålder som jag är nu; 30. När jag fortfarande var tonåring kom filmen Sylvia. Jag hade läst Glaskupan och älskat den såklart. Jag brukade ta självporträtt i speglar på skolan och gömma mig bakom håret som kvinnan på omslaget av den svenska utgåvan gjorde. Fastän fotografiet var i färg tyckte jag om det. Korn och svartvitt skulle det helst vara i övrigt. Iso 3200-film som går att använda i svagt ljus. Jag la upp bilderna på mig själv i min skunkdagbok och citerade utan att ange källa.

“I thought the most beautiful thing in the world must be shadow.” 

“I was supposed to be having the time of my life.”

“I couldn’t see the point of getting up. I had nothing to look forward to.”

Allt stämde så bra att jag lika gärna kunnat skriva det själv. Om jag varit mer begåvad. Jag tyckte synd om mig själv. Gick till skolkuratorn som hade en Ulf Lundell-affisch på väggen. Hen sa att jag var helt normal. Det är jag inte alls det din öppna landskap-jävel tänkte jag och slutade gå dit. Jag tog bussen till Luleå för att köpa en randig tröja på Happy People och se om Far from heaven en tredje gång. Jag satt längst fram på övervåningen i bussen och försökte läsa Ariel. Jag förstod nästan ingenting.

Filmen om Sylvia Plath var värdelös tyckte jag. Kanske ska jag se om den ikväll tänker jag nu. Jag tror att jag inte tyckte den var mörk nog. Det dröjde några innan jag läste dottern Frieda Hughes dikt My mother som handlade om filmen. Jag tänkte att det var värt den usla filmen för att kunna få den dikten. På samma sätt som jag känt att det var värt att vara lika deprimerad som Sylvia Plath om det någon gång ledde till att en skulle kunna göra ett sånt fantastiskt verk som Glaskupan. Jag känner inte riktigt så längre. Tror det går att göra bra saker utan att vara sjuk. Tycker nu mest det är läskigt att jag fortfarande identifierar mig så mycket med Esther Greenwood och Sylvia själv. Nu kan jag även identifiera mig med den Sylvia som skrev Ariel. Jag gjorde en bok för några år sen där en av bilderna var omslaget till Ariel som jag ritat av. Som jag gjort mörkare. Med fler skuggor.

“I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.”

My Mother

They are killing her again.
She said she did it
One year in every ten,
But they do it annually, or weekly,
Some even do it daily,
Carrying her death around in their heads
And practising it. She saves them
The trouble of their own;
They can die through her
Without ever making
The decision. My buried mother
Is up-dug for repeat performances.

Now they want to make a film
For anyone lacking the ability
To imagine the body, head in oven,
Orphaning children. Then
It can be rewound
So they can watch her die
Right from the beginning again.

The peanut eaters, entertained
At my mother’s death, will go home,
Each carrying their memory of her,
Lifeless – a souvenir.
Maybe they’ll buy the video.

Watching someone on TV
Means all they have to do
Is press ‘pause’
If they want to boil a kettle,
While my mother holds her breath on screen
To finish dying after tea.
The filmmakers have collected
The body parts,
They want me to see.
They require dressings to cover the joins
And disguise the prosthetics
In their remake of my mother;
They want to use her poetry
As stitching and sutures
To give it credibility.
They think I should love it –
Having her back again, they think
I should give them my mother’s words
To fill the mouth of their monster,
Their Sylvia Suicide Doll,
Who will walk and talk
And die at will,
And die, and die
And forever be dying

– Frieda Hughes, 2003