Sid 1 av 3 av mina Ön-anteckningar.
Jag och Johanna Lindbäck på bokhora har ett norrbottniskt dialektbattle efter att jag hävdat att hennes Lulemål nästan slipats bort helt efter senaste avsnittet av Bokpodden (#7). Jag har ännu inte fått hennes dom men kan själv konstatera att jag inte hade mycket Kalixmål kvar själv i första avsnittet av Romanpriset.
När vi kom till radiohuset var det öde, bara vi i juryn där. Vi fick namnskyltar att klistra på oss. Någon var förkyld, jag är hypokondriker i en extremt nervös situation, you do the math. Jag försökte ty mig lite till Anthony som jag direkt tyckte det var kul att prata med. Jag försökte vara rolig när Nina intervjuade oss. Jag försökte att inte fortsätta klicka med min kulspetspenna men det gick inte och ljudteknikern fick komma ut ur kontrollrummet och säga till mig att sluta (han var dock inlånad från Människor och tro-redaktionen och var väldigt snäll så det låter värre än vad det var.)
Jag lugnade ner mig efter att vi börjat prata om böckerna. Plötsligt kändes det som att vi kände varandra. Varje bok pratade vi om i cirka 40 minuter. Detta klipptes sedan ner till kanske 12-14 minuter. Konstigt nog fungerade det bra tyckte jag. Den allra svåraste boken att prata om var Ön som inledde Romanprisetdiskussionerna idag i det första avsnittet.
Lotta Lundbergs bok satte mig som läsare i samma situation som karaktärerna i filmen Die Welle. Jag tänker saker jag inte vill tänka, jag känner att jag blir manipulerad, att bergfasta åsikter jag har ruckas, stärks, ruckas igen, och cementeras sedan för att sedan… ja ni fattar.
Ön är koloniserad av engelsmän som efter en tid lämnat dem åt sitt eget öde. Invånarna är bokstavligen isolerade av ett korallrev som bara några få roddare kan ro över. De är långt bort från lagstiftare, domstolar, polismyndigheter och socialtjänst, ändå är det engelsmännens moral som gäller. Paradiset på ön är en projektionsyta för västerlänningar som betalar dem bra för att uppträda på kryssningsfartyg som passerar. När de uppträder så spelar de upp ritualer som de vet kan bekräfta västerlänningarnas bild av dem. De vet att de är osanna mot sig själva och sin kultur. Samtidigt menar några att de bevarar sin kultur genom att INTE sälja den till turister.
Redan här är man ute på hal is som bokcirklare. Hur pratar man om såna här frågor utan att verka kall? På detta tillkommer en handling som rör frågor om sexualitet och barn. Såhär post-Gräv13 känns det nästan hopplöst att ens prata om en sån här bok med tanke på hur debattklimatet uppenbarligen ser ut i det här landet.
Men ALLT problematiseras genom Olivias ögon och det går att luta sig mot hennes förvirring, man är inte ensam som läsare. Man får inget svar i boken heller på vad man borde tycka. Hon vet hur man resonerar på båda sidor när det gäller moral.Det är svart eller vitt i de flestas ögon men Lotta Lundgren har lyckats skriva med alla de grå nyanserna där emellan.
Lyssna på avsnittet i efterhand här sr.se/p1/romanpriset
PS. Jag snodde en formulering av Enligt O ur en mikrodiskussion vi haft på twitter om Johannes Anyurus bok, förlåt. What can I say mer än att Radio killed the artiga bokbloggare. Framgångarna har stigit mig åt huvudet. Imorgon tas jag nog ner på jorden igen. Det var första och enda gången under samtalen som jag faktiskt blev arg.
5 Kommentarer
Jag har lyssnat och ser fram emot resten av avsnitten!
Du imponerade på mig, Marcus! Vi var ju alla nervösa och jag tyckte din nervositet märktes tydligt i studion (och du talade öppenhjärtigt om den), och (därför?) märkte jag inte ett spår av den i din radioröst. Dina noggranna förberedelser gav resultat och uppenbarligen är även radio/podd ett bra forum för dej.
Min käresta blev imponerad av dej och Antony, och tyckte inte att jag lät så illa som hon befarat… och så blev jag tårögd av Karins mjuka stämma. Gott så!
Oj, blev hen imponerad av mig och Antony? Vad roligt! Jag blir gärna förknippad med Antony som vågar vara mer som jag skulle vilja våga vara.
Jag tycker förresten att du har ett engemang i dina kommentarar i radio som jag önskar kunde märkas i min röst också :) Speciellt i samtalet idag tisdag så hoppas jag att dina kommentarer finns kvar efter klippning! Stockholm känns som en dröm nu, märkligt att återvända. Men det känns faktiskt bara bra! Hittills…
Ooooh. Definiera arg :)
Visst balanserar Lundgren väl och låter en själv som läsare fundera på sina fördomar och varför man har dom och hur kan det komma sig och jag är inte rasist men osv. Provocerande bra gör hon det, riktigt jobbigt ta ställning till sig själv.
Måste varit riktigt jobbigt ta det i en bokcirkel!
Och guldstjärna till dig, jag hade dött om de fått be mig lägga av med pennan :)
Man kan leta upp programmen på radioapp och lyssna i helgen?
Haha jag blir inte Christian Bale och river inte lokalen direkt men i första-gången-i-radio-sammanhang så törs jag nog ändå säga att det kommer märkas. Åtminstone lite hoppas jag.(jag känner att jag förstör min egen cliffhanger mer och mer nu)
Du har rätt i att hon är “provocerande bra”! Kollade din recension nu och det är precis som du säger – vems känsla är rätt när det gäller etik? I början tänkte jag mycket såhär att “är det Ön som har rätt eller är det socfolket?” Men det finns ju såklart delar i båda kulturerna som är rätt och fel. Man tvingas bli lite kolonial själv och när någon av engelsmännen gör bort sig och sen får det påpekat ville åtminstone jag låtsas som att jag inte tänkt exakt samma (det där med äggen och frukten t.ex.)
Jag älskade boken men jag tyckte det var jobbigt att ta det i bokcirkel i radio eftersom ett resonerande kring dessa enorma frågor säkert kan uppfattas som kränkande av människor som inte läst boken när det klipps ner till några % av den tid som vi faktiskt ägnade åt den. Men jag tyckte det gick rätt bra, hoppas jag :) Allt finns som podd i många år framöver, jag inväntar din dom…