Äntligen en en bra uppväxtskildring! Det var ett tag sen jag läste en sån. Äntligen en som varken är vackert sorgsen slash skört prosalyrisk eller rakt upp och ner wikipediaredovisande om den typiska alkoholistuppväxten eller något liknande hemskt.

Ingenbarnsland lyfter de höjder den gör tack vare Hetekivi Olssons språk som är unikt och som gör huvudpersonen levande redan på första sidan. “Ranelidskan” är lika död som latin i jämförelse. Det är en äckligt ful värld som är förstörd och förstör de invånare som växer upp där. Den råkar heta Gårdsten i just den här romanen men jag tror många känner igen sig i den.

Exempel på Hetekiviskan: frankensteinfuckyoufinger, sandgranatfläckar, tändarbrända, rumpnerven, ungpundarna, skallskinnet, spysoppa, snattarfickorna, svartsjukesvetttet.  

Omgivningen är grov och ful och äcklig och Miira försöker få övertaget mot den genom sina ord och sitt. sätt att ta tillbaka sin värdighet efter kränkningar.

“Hon stannade inte. Skulle aldrig mer gå till en gynekolog. Om hon måste veta mer om rumprotning för att bli läkare skulle hon bli konstnär istället. Eller nej. Hon skulle skolka från läkarlektionerna som handlade om det.”

Språket bidrar märkligt nog både all den misär som Miira upplever men också till all den humor som finns i boken (jag skrattar sällan högt när jag läser men gjorde det åtminstone en handfull gånger nu). Boken är också full av små oväntade stickspår om t.ex. de nya grannarna som torteras av Jason i Fredagen den 13:e och om hur det verkar som att Freddy Krueger flyttat från Elm Street och nu är sambo med Jason.

Boken går igenom åren mellan låg- och högstadie och skildrar fester, betygshets, språkresor och extrajobb. Men inte på det sätt som en är van att läsa om dem. Tack gode gud för det.

Det är en på riktigt en historia om klasstillhörighet och sakta sakta börja Miira upptäcka hur bland annat hennes invandrarstatus och könstillhörighet sätter tjocka järnrör i hjulet för henne av lärare, grannar, klasskompisar och föräldrar. Ändå finns det inget självömkande eller anklagande. Jag måste göra en stor shout out till Booze’n’books som gjorde mig uppmärksam på det politiska perspektivet.

I de yngre åren ser Miira framför sig “Gunnaredsgänget” som den kraft som försöker stoppa henne, ett fåtal människor på kommunen (som hon givetvis bombhotar med all rätt). En kraft som sakta verkar vara större och som är ute efter henne.

Jag önskar jag läst den här när jag var 14 så jag fått känna igen mig i all frustration. Nu blir jag nedslagen. Och imponerad av att detta är en debutroman och inte bok nummer tio i ett redan lysande författarskap.

Norstedts 2011
ISBN: 9789113038544 Sidor: 332
Omslag: Sara R. Acedo
Inbunden: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den inne på biblioteket?